iCope
Behandling av prostatacancer
Många års forskning inom behandling av prostatacancer har lett fram till stora genombrott. Jämfört med många andra cancertyper har behandlingsresultaten varit uppmuntrande. Fler och fler patienter tillfrisknar från sjukdomen och även en obotlig sjukdom kan behandlas och hanteras under långa perioder.
Androgener, det vill säga de manliga hormonerna, har en central roll i uppkomsten och utvecklingen av prostatacancer. Det är därför man i första hand koncentrerar sig på att stoppa eller bromsa testosteronproduktionen vid behandling av prostatacancer. Till följd av detta kan tumörens tillväxt bromsas eller i bästa fall kan den till och med krympa.
Vård- och behandlingsbeslut för prostatacancer grundar sig oftast på sjukdomens riskklassificering samt utbredning. Vård av lokal prostatacancer skiljer sig något från vård av sjukdom i det avancerade stadiet. Valet av behandling för prostatacancer påverkas bl.a. av sjukdomens utbredning, hur elakartade cancercellerna är samt patientens ålder och kondition. Valet av vård påverkas också av andra sjukdomar samt patientens egna tankar och önskemål - patienten bör känna till konsekvenserna och biverkningarna av olika behandlingar innan vårdbeslutet tas.
Prostatacancer kan behandlas med olika behandlingsformer, vilka också kan kombineras. Till behandlingarna av prostatacancer hör aktiv uppföljning, operation, strålbehandling, hormonbehandling, cellgifter (även kallat cytostatika) samt behandlingar som mildrar symptomen.
Misstanke om prostatacancer föds oftast i samband med någon rutinkontroll på vårdcentral eller liknande. Därefter skickas man oftast till fortsatta undersökningar, som specialistvården ansvarar för.
Om de fortsatta undersökningarna visar på tecken av elakartad prostatacancer, kommer behandlingsåtgärder påbörjas så snabbt som möjligt. En urolog eller en onkolog ansvarar för vården beroende på sjukdomens tillstånd och ansvarsfördelningen inom sjukvårdskretsen.
Behandling av lokal prostatacancer
Målsättningen för vården av lokal prostatacancer är att bota sjukdomen. Det betyder att man försöker avlägsna tumören helt med radikaloperation och radikal strålbehandling. Efter radikalåtgärden flyttas patienten till uppföljningen, vars avsikt är att säkerställa att sjukdomen inte aktiveras på nytt. Uppföljningen genomförs på bestämda tidpunkter, allmänt med några månaders mellanrum. Oftast ansvarar bashälsovården för uppföljningen.
Operation används oftast som botande behandlingsform vid behandling av lokal prostatacancer. En operation kan även vara bästa alternativet för att lindra symtom i den avancerade sjukdomsformen. Många faktorer påverkar valet av operation vid lokal prostatacancer, främst tumörens utbredning och riskklassificering, samt patientens ålder.
Vid kirurgi av lokal prostatacancer, vill man säkerställa att inga cancerceller finns utanför prostatan. Kontrollen görs genom att ta ett prov från lymfkörtlar i ljumsken. Om man inte hittar några tecken på metastaser i provet, görs en s.k. radikaloperation.
I radikaloperationen avlägsnas hela prostatan samt en del av vävnaden som omsluter den. Typiska biverkningar för radikaloperation av prostatan är dålig urinhållningsförmåga (inkontinens) och erektionsstörningar. Genom regelbunden träning av bäckenbottenmuskulaturen kan inkontinensen minskas betydligt eller till och med försvinna för många. En del av patienterna återfår även sin erektionsförmåga efter flera månader.
Den andra vanligt använda behandlingsformen för prostatacancer är strålbehandling. Denna behandling påverkar tumören på två sätt: direkt och indirekt. Strålbehandlingens direkta påverkan innebär att cellens DNA skadas av strålningen. Till följd av detta försvåras tillökningen av cancercellerna betydligt och för det mesta förstörs hela cancercellen. Indirekt påverkan uppstår när strålningen påverkar cellernas och vävnadernas molekyler och formar så kallade fria radikaler. Ökningen av dessa främjar förstörelsen av cancercellerna.
Vid strålbehandling används radikal strålbehandling vanligtvis för behandling av lokal prostatacancer. Radikal strålbehandling kan ges på flera olika sätt, antingen som yttre eller inre behandling. Vid yttre behandling kommer strålningen från kroppens utsida, från en separat strålbehandlingsanordning. Vid inre strålbehandling av vävnaden (brachyterapi) placeras små korn som avger strålning i prostatan. Strålverkan på omgivande vävnad är då relativt liten.
Höga strålningsdoser kan ge vissa negativa biverkningar, som svårigheter att urinera och sveda vid urinering. Symtomen kan dröja kvar några veckor. Ibland kan strålbehandlingen också orsaka blod i urinen samt slem- och blodläckage från ändtarmen. Dessutom kan impotens uppkomma som långvarig påverkan av behandlingen. Den tekniska utvecklingen av strålbehandling har dock gjort behandlingen mer precis och till följd av detta har de negativa påverkningarna kunnat minskas.
De manliga hormonerna, alltså androgenerna, och särskilt testosteron, är en förutsättning för uppkomsten och tillväxten av prostatacancer. Grunden för hormonell behandling av prostatacancer är att strypa hormontillgången och på detta sätt förhindra tillväxten av cancercellerna.
Hormonell behandling används oftast vid avancerad prostatacancer. Enligt läkarutlåtande kan behandlingen ibland också ges till patienter som är insjuknade i lokal cancer. Hormonbehandling kan användas i sjukdomens startskede innan strålbehandlingen, för att förhindra testosteronets inverkan på cancercellerna. Man strävar efter att minska tumören och där med göra strålbehandlingen mer effektiv samt motverka eventuella metastaser.
De negativa påverkningarna av hormonell behandling består av bland annat minskning av åtrå, alltså libidon, ömhet i bröstvävnad, minskning av bentäthet och muskelmassa samt viktökning. Vissa patienter upplever även att hormonbehandling leder till minskad geist, där psykologiska faktorer så som humör, initiativförmåga och ork påverkas.
Behandling av avancerad prostatacancer
Målsättningen vid avancerad prostatacancer är inte att bota sjukdomen, utan att bromsa sjukdomen och säkerställa patientens livskvalitet. En urolog eller onkolog ansvarar för planering av vården. Vården påbörjas nästan utan undantag med hormonbehandlingar. När prostatacancern inte längre svarar på hormonbehandlingen övergår man till cellgiftsbehandling, som en onkolog oftast ansvarar för. När effekterna av cellgiftsbehandlingarna sinar kan man börja använda nya behandlingsformer, med vilka man kan fortsätta bromsa sjukdomens spridning och förbättra livskvaliteten. När man inte längre kan påverka sjukdomens spridning, påbörjas symtompalliation. Målet med den behandlingen är att ha kontroll på symptomen och säkerställa livskvaliteten.
Behandling av avancerad, eller spridd prostatacancer grundar sig på olika hormonella åtgärder. Tack vare utvecklingen av behandlingarna kan också en utspridd sjukdom hanteras effektivt och fler och fler behandlingsalternativ för sjukdomen erbjuds. Behandlingen strävar oftast efter att lindra symptom så att livskvaliteten kan bibehållas. En förutsättning för att fullfölja sin behandling är att det är förenat med en dräglig tillvaro i det dagliga livet.
Hormonbehandling
Behandling av avancerad prostatacancer går i grunden ut på att förhindra påverkan av de manliga hormonerna, alltså androgenerna. I praktiken sker detta genom att förhindra utsöndring av hormonerna eller hormonernas påverkan i prostatan. Utsöndringen av androgener kan påverkas kemiskt eller med kirurgisk kastrering och själva påverkan från hormonerna kan förhindras med antiandrogener, läkemedel som blockerar effekten av de manliga hormonerna.
Vanligtvis strävar man efter att ständigt eliminera androgenerna vid hormonell behandling och behandlingen fortsätter tills cancern inte längre är beroende av hormoner.
Kastration
Om prostatacancern har spritt sig, väljs vanligtvis kastration som behandling, vilken görs kirurgiskt eller kemiskt med läkemedel.
Kastration som görs med operation kallas orkidektomi. Det är ett kirurgiskt ingrepp, där testiklarna och bitestiklarna avlägsnas helt. Vid s.k. subkapsulär orkidektomi avlägsnas endast testikelhormoner och vävnaden som producerar spermier.
Kastrationen kan också göras kemiskt genom att använda olika medicinska behandlingar, som LHRH-agonister. Läkemedlet påverkar hypofysen så att utsöndringen och produktionen av hormonet till slut upphör. Behandlingen ges med injektioner med några månaders mellanrum. Vid vissa fall kan också en antiandrogenbehandling göras, som förhindrar påverkan på prostatacancern av manliga könshormoner som utsöndras från binjurarna.
Antiandrogener
Antiandrogener är läkemedel som blockerar effekten på prostatan av manliga könhormoner som utsöndras av binjurarna. Läkemedlet ges i tablettform dagligen och kan ges separat eller som tillägg till LHRH-agonister under en period.
Tillväxten och delningen av cancerceller kan påverkas med läkemedel. Den typen av läkemedel kallas för cellgifter. De förflyttar sig i blodet till kroppens olika delar och när de kommer fram till cancertumören, skadar de cancercellernas delningssystem. Till följd av detta kan cancercellerna inte fortsätta förökas utan dör.
Cellgifter kan skada alla kroppens celler, men cancerceller är mycket känsligare än normala vävnader, varför cancern påverkas mest. Prostatacancern har en tendens att vid något skede förändras till att bli oberoende av den grundläggande hormonbehandlingen. Då kan patienter, som är i god form, behandlas med cellgifter. Användning av cellgiftsbehandling vid hormonresistent prostatacancer har ökat de senaste åren.
Behandlingen lindrar ofta smärtor, förbättrar livskvaliteten och kan på ett positivt sätt påverka livslängden. Cellgifter kan ges som dropp direkt i blodet eller som tabletter. Cellgiftsbehandlingar är dock ofta förknippade med en lång rad biverkningar och kan upplevas som jobbiga för vissa patienter. Viktigt att komma ihåg att biverkningar både kan förhindras och behandlas, om de uppstår.
Tidigare har det inte funnits andra behandlingsalternativ efter cellgiftsbehandling för patienter med avancerad prostatacancer, utan det som använts tidigare var behandling där man koncentrerade sig på att hantera och minska de symtom som sjukdomen ger, så kallat symptompalliation.
I takt med utvecklingen av behandlingarna är det i nuläget möjligt att fortsätta med aktiv behandling även efter cellgiftsbehandlingarna. Med de senaste behandlingsformerna kan livslängden påverkas. Framförallt kan den nya typens läkemedel förbättra patientens livskvalitet, eftersom de oftast har färre negativa biverkningar än cellgifter.
